Helt ärligt talat nu.

Jag ska skriva en egen version av det här inlägget, för det behövs BANNE MIG. Ni som säger att ni ska gå ner i vikt, och har gjort det i flera år. Hur i HELVETE hade ni tänkt er att det skulle gå till om ni inte tog i lite själva och faktiskt gjorde något åt saken, höll er inriktade på målet? Det är inte lätt att gå ner i vikt alla dagar och visst finns det tillfällen då man gärna vill fuska, men då får man faktiskt ta konsekvenserna av det. Kom inte till mig och tyck synd om dig själv när du har ätit en massa socker eller druckit två flaskor vin under helgen, för det är det inte alls. Du har aktivt gjort ett val att strunta i din plan och då får du skärpa dig igen. Du vinner ingenting på att sitta och gnälla.

Visst, jag kan fuska en del nu.

Men vet ni vad?

JAG HAR GÅTT NER 15 KILON. Jag har ett par plagg i storlek 36 – FRÅN STORLEK 44. Jag är klar.  Jag kan fuska upp ett kilo eller två och gå ner det igen på ett par dagar, för jag behöver faktiskt inte gå ner mer egentligen. Jag har dragit mitt lass och tagit mig upp från den självkänslomässiga bottnen och viktmässiga toppen. Jag vet hur det är att stå däruppe och tro att det alltid kommer att vara kört, att det inte går. Skillnaden mellan de som ständigt gnäller och mig är att jag har fått kämpa mig till ett motbevisande av detta. Det har inte kommit gratis. Jag har tagit mig igenom många timmar zumba, lyftande av skrot, språngmarscher på löpbandet tills lungorna brinner, ”nej tack” till kakfatet, nyktra utgångar…

Så kom inte och gnäll till mig, tack. Kom hellre och be om pepp och tips och kanske lite pisk, för jag vet att det kan behövas. Kom till mig med diskussioner om hur man håller sig ifrån att fuska eller hur det känns när byxorna sitter lösare. Men bli inte sura om jag faktiskt säger till när ni börjar leka martyrer för att ni inte klarar av att hålla vad ni har lovat er själva. Jag har lyssnat på vissas fullkomliga rent ut sagt BULLSHIT i åtta månader nu och det får faktiskt räcka. JAG VET ju hur det känns, jag har själv kommit med undanflykter för att inte gå och gymma för att kroppen är trött av fel kost och överskottsmassa som bara… hänger där. Jag minns det fortfarande, men vissa beter sig som om problemen är helt exklusiva för dem själva och att jag inte har någon talan. Det är deras privata lilla sfär som ingen får ta sig in i och börja ha åsikter om, även om de själva lämnar ut sig frivilligt när de ska klaga över att det ”aaaaaaaldrig kommer att gå”… BAH.

Känner du dig träffad?

Sluta vara en drama queen, bit ihop och ta på dig träningsskorna. Jag dömer ingen på grund av siffrorna på vågen, men däremot dömer jag dig åt HELVETE om det enda du gör åt saken är att klaga. Jag peppar och stödjer dig till den grad att jag kan ringa dig flera gånger om dagen och påminna dig om hur awesome du är, men jag tänker inte låtsas tycka synd om dig om du faktiskt bara är rent ut sagt lat.

Fuck’s sake…

Utsläppen:

Detta kan säkert vara sant. Om man äter fyra kilo kött om dagen.
Till att börja med äter man stora mängder mat under en LCHF-diet. Den första veckan kändes det som om jag skulle kunna proppa i mig ett helt kilo biff, massor av sås och ett par bra grabbnävar grönsaker ovanpå detta till middag. Min mage var stor och tom och fick inte den akuta mättnaden av kosten – det var klart att jag fyllde upp den med annat. Alltså kött. Protein och fett i kombination med varandra mättar dock något oerhört och jag gick väldigt snabbt ner från en tallrik full av kött till en liten skål med, till exempel, gryta. Magen krympte och jag fick inte i mig alls lika mycket, men var ändå mätt och glad. Mina portioner minskade så drastiskt att jag plötsligt åt lika mycket kött och grönsaker (och mer fett) som jag gjorde innan jag började gå ner i vikt. Skillnaden var bara att kolhydraterna var ute ur leken.

När jag äter enligt tallriksmodellen blir jag inte nöjd-mätt, bara proppmätt. Sedan blir jag vrålhungrig efter två timmar igen. Då äter jag massor av spannmål (mackor) för att stilla hungern, innan det är dags för nästa mål mat, och så håller det på under alla dygnets vakna timmar. När jag däremot äter enligt LCHF blir det ett par mål mat om dagen – det första är 90% av gångerna äggröra med grädde, utan bacon för att jag inte går upp i tid för att hinna steka upp det också. Till middag en tallriksmodellstor, fet köttbit, mycket sås och en hel del grönt vid sidan om. Igår åt jag en fiskfilé med kall sås och pizzasallad till lunch. Sedan snodde jag ett par bitar tärnat kött från Malin för att hennes mat var så god, även om jag hade klarat mig utan dem. Hon åt i gengäld mina potatisar. Hemma blev det kyckling cashew masala med wokgrönsaker, och vetifan om sambon inte tog mer köttblandning än jag, även om han hade massor av ris till.

Jag måste undra hur man i hela friden får det till att bli mer utsläpp med denna kost om man äter såhär?

Sedan detta med att LCHF-undersökningarna är sponsrade av köttföretag:

Titta på tallriksmodellens undersökningar och vilka de är sponsrade av innan ni öppnar munnen. Jag återkommer om detta när jag har tillgång till materialet och kan ge er källor, okej? Just nu sitter jag på tåget och formulerar detta eftersom jag inte ville glömma bort att skriva mina åsikter. Ni har i alla fall ordentliga motargument angående utsläppen än så länge.

Jag har aldrig ansett mig själv som en bloggerska – jag skriver ju inte för att bli känd, inte ens lokalt! Anledningen till bloggen är, och har alltid varit, att jag ska ha ett galleri och en dagbok att se tillbaka på både under tiden och efteråt. Jag ska inte glömma hur det kändes att ligga på min högsta vikt någonsin, förnedringen över att inte kunna få på sig kläderna i garderoben. Bloggerskor ska prata mode, smink och ta bilder på sin latte. De ska inte skriva hårt och utlämnande om sig själva på det här sättet och ibland bara trycka fram ett inlägg i veckan.

Men nu kom jag alltså med i Värnamo Nyheter på grund av just den här bloggen.

Wow. o.o

Det enda som var synd med artikeln var att de inte skrev ut bloggens address så att folk som vill bli peppade kan komma hit, känna igen sig och själva ta steget. Jag minns själv hur många bloggare jag följde som både gick ner i vikt, började träna och åt LCHF. Att se deras före- och efterfoton bredvid varandra fick mig att tänka ”jag kan också!” Och vet ni vad? JAG KUNDE!

Det hade inte alls gått såhär bra om jag inte hade haft bloggen att luta mig tillbaka på, så jag rekommenderar varmt att ni själva startar viktnedgångsbloggar där ni går ut med precis allt. Mått, vikt, hur ni känner er, eran självbild och hur den förändras – det är skönt att få se det i skrift. Kommentarer som lyfter och peppar är guld värda!

Och, såklart, att få vara med i tidningen.

Byst: 88 (-16) – 0,5 cm
Midja: 68,5 (-20) – 1 cm
Buk: 82 (-23) - 2,5 cm
Höft: 83 (-19) - 2 cm
Stuss: 92 (-8) ingen förändring.
Lår: 46 (-13,5) - 0,5 cm
Vad: 36  (-5) - 0,5 cm
Överarm: 28 (-4) ingen förändring
Underarm: 24 (-4) ingen förändring
Vikt: 74,6 (-14,5) - 0,8 kg

Det märks att jag har kört igång ordentligt igen!

Och nu följer en bildbomd med före- och efterbilder. Storlek 42 vs. storlek 38 i både tröja och jeans.

Enjoy!

Jag försökte ta en bild i liknande kläder, plats i lägenheten och liknande pose, men det är svårt att bara stå och hänga med händerna nuförtiden. Jag vågar ta plats och bre ut mig lite med armbågarna utstickandes.

Såhär i efterhand stör jag mig något enormt på att tröjan på höger bild veckade sig så hemskt mycket vid ryggen. Det hade tagit två sekunder att dra ner den lite och bli av med dem >__> och axlarna ser visst hemskt breda ut med den där skärningen… hmm. Som sagt, gamla komplex kommer fram. (Förresten, kolla hur mycket bättre håret mår nuförtiden!)

Jeansen på före- och efterbilderna! De gamla är dessutom i en avslappnad och ganska lös modell medan de nya är menade att sitta tight.

Det finns ytterligare en bild som jag bara MÅSTE ladda upp och visa er trots att den blev ganska suddig. Jag lovar att jag inte drar in magen eller har manipulerat annat än övergripande ljus och färgmättnad i Photoshop Express i webbläsaren. O___O jag ser så galet liten ut runt revbenen och tröjan veckar sig vilt som om den är för stor – och den är i 38!

Wtf?

Byst: 88,5 (-15,5) – 1 cm
Midja: 69,5 (-19) – 0,5 cm
Buk: 84,5 (-20,5) + 1,5 cm
Höft: 86 (-17) – 2 cm
Stuss: 92 (-8) ingen förändring. SERIÖST, står detta still på mitt mätställe?! O_o
Lår: 46,5 (-13) +0,5 cm
Vad: 36,5  (-4,5) + 0,5 cm
Överarm: 28 (-4) + 0,5 cm
Underarm: 24 (-4) +1 cm
Vikt: 75,4 (-13,7) + 1 kg
Med tanke på att jag har PMS och är svullen runt magen och bysten är detta riktigt positivt! O__o det hände inte särskilt mycket ändå! Jag är storlek 38 och visserligen en liten aning sladdrigare i kroppen än i maj för att jag tog en träningspaus fram till för en månad sedan, men det kunde ha varit värre. MYCKET, mycket värre. Och igår körde jag igång igen med ordentlig LCHF. Äggröra med bacon och en halv burk krossade tomater till frukost, thaicurrygryta med fläsk, blomkål och broccoli till middag och lite rester av densamma till kvällsmat, plus kaffe med grädde och ett par Läkerol som mellanmål. Magen har genast lugnat ner sig igen och blodsockret började ligga jämnt på en gång – jag är som gjord för den här livsstilen.

Strax bär det av till gymmet med en ordentlig helkroppsomgång; jag ska knappt kunna STÅ upp när jag är färdig. Nu fångar vi upp den här uppåtgående trenden i sin vagga, eller vad säger ni? Slut på svullet och sommarlovet, tillbaks till vardagen! Det finns inte en chans att jag går ner till 65 innan bröllopet om strax under en månad, men det kan ju gärna fortsätta ticka neråt i stadig takt. Kanske jag kan bli storlek 36 i tröjor i höst och ändå se frisk och sund ut? Vi provar! blir det för smalt är det bara att slarva lite extra ett tag och sedan gå tillbaks till normalt ätande, inte sant?

Där finns också rädslan över att gå upp igen.

Jag ser tillbaka på bilder från när jag var större, från storlek 44 och en stor mage med flertalet bilringar som jag kunde vila händerna på som om jag var gravid när jag satt ner. Jag får flashbacks till hela dagar med halsbränna, magknip, trötthet, ballongmage, en lättare depression, känslan av att ta alldeles för mycket plats i biostolen. Tvånget att vrida sig i spegeln för att hitta en vinkel där dubbelhakan och de uppsvällda kinderna inte syns så väl. Gråten i halsen när PMS-svullnaden läggs ovanpå detta och finnarna bryter ut i hela ansiktet. Ful, ful, ful, ful. Tjock och vul, svettig och vidrig.

Ända sedan jag nådde 80-strecket och kröp ner under det har jag tappat den känslan helt. Jag har rätat upp ryggen, dragit axlarna bakåt och satt hakan i vädret. Jag har helt enkelt känt mig som alla andra och trivts mycket, mycket bra med mig själv! Att inte längre ha kvarnstenen med texten ”TJOCKIS!” hängandes runt halsen kan göra underverk för hållningen! Jag behövde inte ha en fantastisk personlighet för att väga upp mina valkar – jag hade plötsligt BÅDE tryggheten i vem jag var och ett helt okej utseende ovanpå det! Den lyxen kan inte det dyraste smink applicerat av världens skickligaste makeup-artist ge en, inget löshår eller fiffiga bälten kan dölja hur obekväm du är och hur du försöker dölja din mage genom att korsa händerna över den. Känslan av att trivas med sig själv – PÅ RIKTIGT – den måste man själv jobba för. Du kan inte bygga ett trivsamt hus på en grund av kvicksand.

Jag, sambon och hans föräldrar har varit i Norrland under en vecka. På vägen hem stannade vi i Sågmyra för att besöka Lager 157. En av mina lite hemligare ”smaldrömmar” har varit att kunna gå dit och köpa ett par bra märkesjeans utan att bli fullkomligt förnedrad när jag inte får plats i de största storlekarna de har. Jag sprang således in på jeansavdelningen och dreglade över allt från ACNE, Wrangler, Levi’s och Pace. Jag plockade på mig jeans i mina H&M/Ellos/Vero Moda-storlekar: 29 tum. 30 i smalare modeller. För att de som inte är helt inne i jeansstorlekarna ska hänga med: 29 motsvarar en 38 i europeiska standardstorleken.

I denna avdelning var jag med om en hel del obehagligheter:

• De jeansstorlekar som fanns sträckte sig mestadels mellan 24-28.
• Det fanns FEM par jeans i storlekarna 29/30 av ett enormt utbud. Allt som allt. That was it.
• När jag vågat mig in i provrummet och börjat dra på det första paret i storlek 30 fick jag det knappt över vaden.
• Efter lite kämpande stannade midjedelen över låren och satt som berget. Med vissa jeans får man visserligen plåga sig lite och trycka sig i dem i provrummet så att de sitter perfekt när de töjt ut sig lite efter ett par användningar, men dessa gick inte ens NÄSTAN upp till rumpan.
• Jeans i storlek 30 – en väldigt, VÄLDIGT baggy modell – satt tightare än skinnymodeller på Vero Moda och gick inte ens att knäppa.

Seriously, Lager 157. Och de stora märkena också, för den delen.

WHAT THE FUCK?!

Klänningen jag fick hem från Ellos under min Norrlandsvistelse är i storlek 38 och faktiskt lite väl rymlig, jag får på mig högstadiejeansen, men jag kan inte få något i jeansvärldens motsvarighet till L/XL över arslet?!

Detta låter kanske väldigt fåfängt, men må så vara då: Jag höll på att börja gråta när jag gick ut från butiken. Läs första stycket i inlägget igen och föreställ er att bli tillbakakastade till detta inom loppet av ett par minuter. Sex månaders slit, ångest, hård träning och ”nej tack, jag ska inte ha några kakor idag heller” kändes FULLKOMLIGT förgäves.

Först nu, när jag kommit hem och insett att jag inte har gått upp 15 kg igen bara för att jag inte kommer i ACNEs skapelser, blir jag i stället arg på de stora märkena. Vissa av storlekarna jag hittade skulle jag inte kunna få på min sambos brorsdotter. Hon är elva år gammal och tunn som en vidja. Är det verkligen meningen att låren ska vara tunnare än undertecknads vader för att det ska anses snyggt? Herregud, hur smal måste man vara för att komma i ett par Wranglers? MÅSTE jag väga 55 kg? Räcker ens det? Hur mycket mindre ska midjan vara? Räcker inte 70 cm längre? Ska en helt normalt byggd människa, som faktiskt råkar ha breda höfter och lite rumpa, känna sig 100kg tung, få en chock i provrummet och sedan nästan gå gråtande ur butiken för att självbilden blir nedtryckt av modeskapare som anser att 0 är en faktisk storlek?

Nej, jag har bara en enda sak att säga nu.

Wrangler, Levi’s, ACNE, Pace…

Det dumma med att gå ner i vikt är att jag måste ta tag i mina gamla komplex – som att jag har ett brett ansikte med vida, höga kindben.  Det är något jag aldrig har kunnat vänja mig vid, men när jag vägde 89 kg kunde jag åtminstone förklara bort det breda med att jag var tjock. Nu går det liksom inte att förneka och jag är inte särskilt impad av vad som kom fram när fettet rann undan. Menmen, det är bara att vänja sig vid det antar jag.

Det spänner ganska mycket i midjan när de är knäppta, MEN det är ickestretch-jeans i storlek 30 från en ungdomsbutik, och de går faktiskt att knäppa! I december gick de precis strax över knäna innan det tog stopp, och nu kan jag alltså ha dem på mig. Jag har inte riktigt fattat det än, för jag har gått hur länge som helst och försökt få bort de sista, envisa centimetrarna som har stått i vägen för detta mål – och nu går det alltså! O___O helt… galet.

SÅ.

Nu har jag skrivit ett inlägg i bloggen och därmed abrupt avslutat bloggtorkan. Nu jävlar ska det bli fart på rapporteringen.

Det går inte hemskt fort neråt, men jag njuter numera i fulla drag över att gå i kortbyxor och linnen utan att känna mig som en stor klump späck. Förra året gömde jag mig i jeans och kunde bara DRÖMMA om att känna mig snygg i något annat än just hellångt.

Jag springer till bussen utan att få ont i ryggen, lyfter mer än dubbelt så tunga vikter på gymmet och känner mig allmänt awesome, så jag kan liksom inte riktigt uppbringa någon förtvivlan över det faktum att jag har ungefär 10 kg kvar och det inte formligen rasar av mig. Det går väl så småningom om jag sköter mig.

Jag har förresten kläder i storlek 38 nu! ett par shorts, ett par linnen och någon klänning. De sitter helt fantastiskt!