- köpa en fin sommarklänning jag visar benen i, med en kjol som svänger runt knäna när jag dansar runt till musiken på en grillfest.
Jag har nu flertalet klänningar, varav ett par stycken är riktigt korta. Jag går med dem på stan, till stranden, vart jag vill!
- ta en glass på café Pelikanen utan att känna mig som om jag väger 100 kg.
Jag kan såklart fortfarande ha dåliga dagar, men nu kan jag fuska utan att känna mig som en hemsk, hemsk människa.
- hitta en fin bikini.
DEN ÄR EPISK!
- våga ha den på stranden. Och gå runt med den, inte kasta mig rakt i vattnet för att gömma mig.
Jag kan numera ligga och sola utan att vara rädd för att ha massor av valkar som ligger och dallrar så fort jag andas.
- ha jeansshorts och en stor t-shirt utan att se ut som en säck potatis i sommar.
Jeansshortsen är i storlek 38! O__O och de sitter perfekt!
- att den enda anledningen till att jag täcker över någon kroppsdel ska vara för att det a) har blivit kallt, eller b) skymmer och är en jävla massa mygg ute.
Tycker någon att jag inte ska visa benen för att de inte är modellsmala är det, ärligt talat, helt och hållet deras problem.
- skaffa en snygg lolitaklänning. (Jag har inte hittat en tillräckligt fin som är värd att köpa än)
- cosplaya vem jag vill.
Jag var Soul Eater på Uppcon11. En spinkig kille. 
- kunna springa en lång runda utan att få ett mindre astmaanfall. (Jag har aldrig varit gjord för att springa. Möööh.)
– fullkomligt strunta i att det finns människor som naturligt ser perfekta ut vad de än har på sig. (Jag undrar om detta någonsin kommer att inträffa.)
- känna mig fin när jag vaknar, går i skolan, tränar och är på fest - samtligt UTAN korsett.
*sätter sig upp i sängen, ser sig själv i spegeln* ”Va… är det där jag? På riktigt? COOLT!”
- apa, fåna och skämma ut mig utan att tänka ”tjockisen ska inte ta mer plats än vad hon redan gör”.
Säger ravedans på Vaksala torg tillräckligt, kanske?
- ha snygga armar jag kan lyfta min egen vikt med. (De är snyggare, men jag kan fortfarande inte lyfta mig själv om jag hänger från en stång)
- ta reda på hur mitt ansikte egentligen ser ut när jag har blivit av med ALLT fett som hänger från kindbenen.
Ja, bilringen som hängde från öra till öra är borta nu! Se bilden längst ner för mer information.
- gå in i en butik och inte behöva överväga riskerna att förnedras ifall det inte finns jeans i min storlek.
När man gått från jeansstorlek 34 till 29/30 kan man till och med prova de modeller som finns på Vero Moda! Och jag får även på mig högstadiejeansen, som jag hade när jag var 15 år gammal och vägde 65 kg . Bildbevis på att de går att knäppa finns också längst ner.
- ha en snygg vårjacka i militärstuk, med knappar och många detaljer.
Men den är alldeles för stor nu – den sitter som en säck vid magområdet och överarmarna fladdrar lite väl mycket - så den får antingen sys in, skänkas till någon annan som vill ha den eller helt enkelt slängas. -.-
Det dumma med att gå ner i vikt är att jag måste ta tag i mina gamla komplex – som att jag har ett brett ansikte med vida, höga kindben. Det är något jag aldrig har kunnat vänja mig vid, men när jag vägde 89 kg kunde jag åtminstone förklara bort det breda med att jag var tjock. Nu går det liksom inte att förneka och jag är inte särskilt impad av vad som kom fram när fettet rann undan. Menmen, det är bara att vänja sig vid det antar jag.
Det spänner ganska mycket i midjan när de är knäppta, MEN det är ickestretch-jeans i storlek 30 från en ungdomsbutik, och de går faktiskt att knäppa! I december gick de precis strax över knäna innan det tog stopp, och nu kan jag alltså ha dem på mig. Jag har inte riktigt fattat det än, för jag har gått hur länge som helst och försökt få bort de sista, envisa centimetrarna som har stått i vägen för detta mål – och nu går det alltså! O___O helt… galet.
SÅ.
Nu har jag skrivit ett inlägg i bloggen och därmed abrupt avslutat bloggtorkan. Nu jävlar ska det bli fart på rapporteringen.
